Medans jag låg och kollade på riverside i min säng började tusen olika tankar snurra i mitt huvud.
Jag vet att tid är något jag ofta nämner här i bloggen, men tiden är det som skrämmer mig mest.
Livet rinner ur som ett timglas. För tio årsedan exakt bodde jag i ett radhus i Rydebäck tillsammans med min mamma, pappa och bror och visste faktiskt inte alls vilket liv jag väntade mig och att mamma och pappa skulle seperera ca 3 månader senare.
Det har hänt så OTROLIGT mycket på dessa tio åren. Det har varit många turer i familjen.. allt från att mamma och pappa vägrat prata, min bror har haft sina problem, till att jag och pappa sagt upp kontakten till att jag och mamma faktiskt börjat bråka ovanligt mycket den senaste tiden. Men den senaste tiden har de hänt något jag ALDIRG trodde skulle inträffa.. och det började så smått för ett år sedan på Calles 12 års dag, då mamma blev hembjuden hem till pappa för att fira hans dag tilllsammans med resten av familjen. Idag snackar mamma och pappa näst intill varje dag i telefon utan att bråka.. och idag när jag ringer mamma sitter mamma och niklas hemma hos pappa tillsammans med honom, calle och lana och fikar.
Det jag vill komma till är att det har varit otroligt givande år om det var detta som var belöningen. Det har varit kämpigt vissa stunder, andra stunder har allting bara rullat på. Men för första gången på 10 år kan jag säga att jag har en hel familj. Min mamma och min pappa är vänner, det är underbart.