Något vi konversiella svenskar är extremt dåliga på är att möta våra rädlsor. Vi flyr ifrån dem och är för fega för att ta konflikter. Vi är ett extremt skyggt folkslag som vill alla väl samtidigt som man rår om sitt eget mer. Hur går det ihop? 

När vi lever i ett samhälle där kulturer blandas allt mer är det dags för oss svenskar att sluta vara så sjukt egoistiska och lära oss mer utav varandra. Vi måste sluta bry oss om oss själva mer än vad vi bryr oss om allt annat som sker runt omkring. Helsingborg är ett praktexempel där kullagatan är en catwalk, den ena snyggare än den andra. Till vilken nytta då? 14-15 åringar som sitter på espressohouse, röker och tror dem är sju år äldre samtidigt som dem pratar om hur de ska få tag på sprit till helgen och hur många de låg med helgen innan dess. Vart är detta påväg? 

Religion är något jag har svårt för, men samtidigt respekterar. Man ska respektera andras tro och folks sätt att se på saker och relatera det till att det är någons verklighet.

När jag var i Ungern förra somaren fick jag en helt annan verklighetsuppfattning. Det vi tycker är vardag hade varit nobellfesten för dem. Inte är vi ett dugg lyckligare för de, tvärt om. Människor som sliter som djur och kan få ut en månadslön vad du annars kan tjäna på en dag. Men de kämpar och lever ett liv vi inte tror finns. Så givmilda människor och så lyckliga människor med så mycket kärlek jag träffade de veckorna har jag knappt stött på under hela mitt liv. 

Vi är alldeles för slutna och bryr oss om vårt eget för mycket till vårt eget bästa. Vi dömer uteliggaren som sitter på gatan och tigger, slänger en kommentar "du kommer ändå köpa droger eller alkohol för dessa pengarna" och vågar inte agera. Gå och köp en korv till stackaren istället för att gnälla då. 

Vi uppskattar varandra för lite och vi är för rädda för att ta varandras hjälp. När jag ännu en gång relaterar till Ungern och ser vad dem tog vara på allt dem hade. De hjälper varandra. Vi måste bli mer öppna och sluta döma varandra. Varför vill man frivilligt såra människor? Göra andra människor illa och försöka komma åt deras inre? 

 

Jag har varit så fruktansvärt bra på alla dessa negativa punkter dem senaste månaderna. Provocerat människor jag inte ens känner och sett alla andra som hot. Till vilken anleding? Varför ska man försöka sätta sig på andra och tro sig mer än vad man är? 

Absolut ska man tro på sig själv och sträva högt. Men det innebär inte att man ska riva någon annan för då kommer man inte någonstans. Man kan inte ta sig högre genom att förstöra för någon annan utan enbart utav egna framgångar. Allt annat lyser igenom. 

Jag är så trött på allt hat, allt prat och alla fördomar. När man ser sig själv som sämst, måste man se vad man har omkring sig och faktiskt inse hur bra man egenligen är. Annars skulle du aldrig haft den omgivningen du har. 

Detta blev ett extrem långt inlägg utan egenligen någon sammankoppling. 

Men vi måste lära oss älska mer och ta vara på vad vi har, för en dag finns det inte där mer.