Något jag har brottas med hela livet är lögner. Att hantera lögner och förlåta är något jag är tyvärr för bra på.
Jag har haft det så nära att jag nästan tagit det som en vana. Men när någon utomstående, min familj eller någon av mina vänner sviker mig genom en lögn känns det så stort för mig. Jag tar det så personligt för dem flesta vet vad jag har stått ut med.
För mig är det så otroligt ofattbart hur man kan ljuga till personer man älskar. En vit lögn kan alltid vara en lösning någon gång ibland om det är absolut nödvändigt. Men när det handlar om stora lögner som kan såra och skada någon annan så är det för mig totalt förbjudet.
Jag känner mig sjukligt sviken, arg och ledsen just nu. Känner mig dum som går på nitlotter och låter mig själv luras för jag tror för gott om andra. Men tyvärr får man det bara i bakhuvudet istället. Men här sätter jag punkt, jag vill vara stark och sluta stå som ett fån i slutändan. Ärlighet vara längst, för sanningen kommer alltid fram.