Jag haft turen att haft inprincip samma vänner (mer eller mindre) iaf samma "grund" sedan jag var väldigt "ung". Jag har vänner som känner mig utan och innan. Visst, vi har haft våra stunder, när vi umgåtts mycket och andra inte alls men det har ändå varit vi. Ikväll har vi haft en så mysig kväll, med vin och knytkalas. Blev många djupa diskussioner och även prat om
Vart man ska ta sig i livet och vad det har att erbjuda. Vart börjar man och när
Får man nog? -får man ens nog?
Min största motgång men samtidigt min största drivkraft är att jag aldrig riktigt får nog.. Och det kan göra mig knäpp ibland, för åter igen vet jag inte vilken väg jag ska vandra på. Jag vill falla fritt men samtidigt förväntar jag mig att någon fångar mig. Du är nog den.
Efter mina kära töser lämnade mig har jag inte slutat gråta, jag har gråtit floder... Men kan inte riktigt reda ut varför. Varför jag fortfarande inte kan bli kvitt med mig själv.
Vad tusan vill jag med mig själv och mitt liv?
Allting känns så rätt. Men jag har en inre stress av något slag, där är så mycket som lockar.
Hur kan man vilja så mycket att man ute ens vet vart man ska börja?